|
De människor, ting och den natur man anar på
Thérèse Reuterswärds målningar
tycks vilja gömma sig i dukarnas vita grundfärg
eller så är de på väg att långsamt
visa sig, sårbart sökande sin färg och gestalt.
Reuterswärd målar på den tunna hinnan
som skiljer minne och glömska. Nej "målar
på" är ett alldeles för handgripligt
uttryck, som om konstnären hade makt över det
förgångnas ömma punkter. Snarare är
det så att Reuterswärd övar sig i att låta
hus, blommor, ansikten och interiörer komma till hennes
lockande pensel inifrån den vita glömskan.
Målningarna utspelar sig i ett blekt gränsland
där "plötsligt" en röd vallmo lyser
upp gräset som växer genom åren. I denna
minnesdimma finns en paradoxal och pregnant suggestion.
Så lockar målningen in betraktaren i sig.
Johan Nordbäck, GP - hösten
2000
|
